Tid

Ibland undrar någon: ”Varför reser du?”

Varför?

För att det är det enda som funkar för mig. Det kanske hade varit annorlunda om jag aldrig hade börjat. Aldrig satt mig i flygmaskinen, på tåget, båten eller bussen. Nu är det för sent. Nu är det en del av mig, som ett virus utan botemedel. Lika allvarligt som Tiden, dödar inte direkt men nöter långsamt bort vardagen. Symptomen inkluderar rastlöshet, dagdrömmande och en rädsla att missa något storslaget.

Det har också blivit mitt sätt att reflektera. Jag avundas de som kan få uppenbarelser på kontoret. Eller som kan överväga framtiden i fruktdisken på Ica. Jag kan inte det. Jag måste komma iväg. Fysiskt så väl som mentalt. Först då får saker form och tankar kan sättas samman på ett sätt som bildar meningar istället för rebusar.

 

Förr, då resandet var mer frekvent, tog det knappt ett par timmar på resande fot innan känslan dök upp. Nu har det dröjt en dryg vecka innan rosten skakats bort. Innan hjulspåren försvinner och ersätts av något annat, något som känns formbart.

Jag får ibland känslan att hela mitt livs potential ligger i mina händer, men tillståndet är vattenlikt, flytande. Jag försöker hålla det samman, men ju mer jag försöker att undvika att spilla ut på ena sidan läcker det ut någon annanstans. Ett jobb som försvinner. En kärlek som ger sig av. En bok som aldrig skrivs.

Här, i ett annat land, framstår den där massan i händerna som betydligt mer formbar. Det är som om tiden stannar upp och jag får möjlighet att se vad det egentligen är som skvalpar runt. Vad som går att kasta överbord, vad som är ett ankare och i vilken riktning skeppet ska styras.

Ja, det blir en jävla massa vattenliknelser nu. Men jag är faktiskt vid havet, så deal with it.

 

Vad jag försöker säga är att resandet är både perspektivbringare, kraftsamlare och framtidsskapare för mig.

 

Plus att man får uppleva rätt mycket storslagna saker också.

Kulturell överlägsenhet

Det är oundvikligt att hamna på olika ingångsvärden när man reser. Hur öppensinnad man än är går det inte att komma ifrån att den ena parten är på besök och att den andra är bofast. Att vara på besök i stora delar av världen brukar dessutom vara synonymt med att vara turist.
Och gudarna ska veta att det finns olika sätt att turista på. Bland de mest fascinerande är den där man tror att alla har samma förutsättningar för att resa. Igår satt jag på hotellet här i Costa Rica och lyssnade på hur ett kanadensiskt par försökte förklara för servitrisen att flygrädsla bara var något att ”komma över”. Enklast genom att resa mycket. Kanske till Kanada, eller USA, eller Europa. Och de sa det som om det vore självklart för en servitris från Costa Rica att ta lite semester och lalla runt i Europa.

Avstånd

Jag skriver brev eftersom jag aldrig vågade fråga chans.

På ett tåg

Jag satt på ett tåg igår.
Jag var på väg hem, dit där jag kommer ifrån. De mörka skogarna, de tysta människorna, den varma gemenskapen. Jag var hemma på mammas gata på visit. En snabbresa fram och tillbaka, kombinerade lite jobb med lite nöje.

Passade på att träffa ett par vänner jag träffar för sällan, träffade deras gemensamma skapelse för första gången.

Hon var snorig och lite mammig idag. Som barn kan vara

När dagen började skymma satte jag mig på ett nytt tåg. En ny resa på väg mot ett annat hem. En stad vid vattnet där regnet faller och det börjar bli kallt på riktigt.

Jag klev av tåget och mötte en annan mamma. En som också åkt tåg. Fast från en annan plats. En annan situation. Ett annat liv. Hennes dotter var också mammig, ville upp i famnen. Hon verkade inte snorig. Men ledsen, det var grumligt i hennes ögon. Eller kanske var det mina ögon som var grumliga.

Grumliga av sorg, grumliga av frustration, ilska och maktlöshet.

Hon tittade på mig. Den lilla. Och jag kunde inte möta hennes blick.

Jag satt på ett tåg idag.

Vad är det för värld?

Som vi alla lever i?

Valborg

Jag stod på en bro inatt.

En konstruktion av stål och betong för att överbrygga något som gick för långsamt.

Det skyndade bilar under mig. Hade bråttom någonstans. Var på väg. Eller ifrån.

Kanske var det lätta duggregnet, kanske var det att jag hade druckit ett par bättre öl, eller att jag hade varit vaken för länge. Men jag kunde inte sluta översköljas över det absurda i situationen. Det var som om gatlyktorna sken ner för att belysa precis hur galet allt är, som för att säga ”titta här, ser du inte?”

Ett system där alla övertygats om att spela det enda spel de vet att de kommer att förlora. Det mot döden, förgängligheten och den stora hemska insikten om att de inte är centrum i ett hjälteepos.

Så istället för att acceptera det, stirra på det och omfamna det rusar vi i motsatt riktning, håller för öronen och gormar ”om jag bara håller mig upptagen så hinner du inte ifatt mig, fjant-Döden”.

Och så tittar vi upp. Och inser att Han stått där hela tiden. Med sin lie och sitt stela leende. Hur mycket vi än fortbildat oss, vidareutvecklat företagskoncept, balanserat räntebesked och amorterat bostadslån. Byggt bokstavligt talat hela samhällen för att försöka glömma den enda enkla sanningen som finns: Alla ska vi dö.

Jag menar det här på det mest upplyftande av sätt.

Det finns inget som sätter saker i perspektiv så mycket som det oundvikliga. Inget som får prioriteringar eller val att bli lika självklara.

Jag stod på en bro inatt och jag såg framtiden.

Till Jimmie

Jag önskar att jag kunde få dig att förstå.

Att det fanns något sätt som garanterat nådde fram. Nådde in. Som gjorde att du fick tänka till. Som öppnade upp känslor och idéer som du inte haft förut. Som fick dig att ifrågasätta sådant som du tagit för sanning och verklighet.

Men jag tror inte att du vill förstå. Och ärligt talat så klandrar jag dig inte. Det finns saker som jag heller inte vill förstå. Jag gillar också trygghet, stabilitet och lugn och ro. Jag har brottats länge med min bild av verkligheten, av vem jag själv är och hur jag hör ihop med den där verkligheten. Ibland tror jag att jag har förstått och hittat min plats. Andra gånger känner jag mig mest bara vilsen. Jag hade en kompis på gymnasiet som alltid var lugnet själv, hur stökigt allt runtomkring än blev. Jag tänker på honom ibland. På om han hade hittat sin roll redan då, eller bara grubblade mindre.

Jag är ju en grubblare. Är du det också? Tänker du mycket? Funderar du över livet? Huruvida det är bäst att bo i en större stad med alla potentiella fördelar som det innebär, eller att bo på landet och kunna njuta av naturen? Ett par vänner gjorde det för några år sedan, flyttade ut närmare naturen. Jag kan avundas deras mod och styrka att bryta mot karriärtänkandet. Att istället välja det liv som känns bäst för dem och deras familj. Deras framtida barn.

Kanske funderar du också på det här med barn. Om man vågar skaffa några, eller om det är bättre med hund eller katt. Kanske är du också allergisk. Mot katter.

Kanske funderar du på vem man ska skaffa dem med. Barn, inte katter. Du kanske undrar över kärleken. Om den finns. Om man vågar lita på den. Jag har en vän, vi ses för sällan, men när vi väl ses brukar vi alltid hamna i de stora diskussionerna. Framförallt den om kärleken. Han är upptagen med så mycket, framgångsrik och mer driven än nästan alla jag känner. Men ändå så har han den där osäkerheten i sig, det lilla tomma hålet som saknar och längtar. Det är sorgligt, men också fint. För jag brukar tänka att då är vi i alla fall lika på den punkten, han och jag. Även om han tjänar bättre.

Men nu börjar jag sväva iväg. Förlåt. Jag har en tendens att göra det. Kanske är det 30-årskrisen som pratar. Jag fyllde nämligen 30 för ett halvår sedan, och tyckte ärligt talat att det var rätt jobbigt. För mitt liv hade inte den formen jag trodde att det skulle ha. Hade ditt liv det när du var 30?

Men vet du vad, det hände en så fantastisk sak. Jag hade inte tänkt ha någon fest. Så när jag mötte upp en vän i tron om att vi skulle äta lite och kanske dricka en öl så kan du förstå att det var chockartat att mötas av ett helt rum fullt av vänner. Som var där för att överraska mig. Jag har aldrig känt mig så trygg, älskad och rofylld som när den känslan sjönk in. Jag kände mig priviligierad och genuint lycklig över att ha fått träffa och lära känna allihop. Barndomsvänner, studiekamrater, jobbarkompisar, kärlekar. Jag tänkte på dem då, och jag tänker på dem nu. På bögarna, flatorna, blattarna, norrlänningarna och skåningarna. På killen som flydde kriget och ändå var lugnast av alla, på han som fick en ny familj i ett annat land, på han som stämplades som oduglig och som nu vinner priser och skriver böcker, på hon som vågade lämna ett inrutat liv för en tillvaro utan ramar, på hon som älskar urskillningslöst. På den underbara, fantastiska, glädjande och sprudlande smältdeg av personligheter som har förgyllt mitt liv och som fortsätter att göra det.

Jag önskar att jag kunde få dig att förstå.

Nattens tre låtar

That look you give that guy – Eels
Losing touch – Empathy test
Timglas – Lars Winnerbäck

Dagens åsikt

Om du tillbringar dina dagar med att tigga i tunnelbanan och samtidigt sitter och röker så förtjänar du inte folks allmosor.